Det är en sak som nästan alla verkar missa i debatten om Nick Alinias medverkan i SVT:s program IFS (Invandrare för svenskar). Nämligen den fullständiga dubbelmoral som präglar diskussionen.

För faktum är att SVT aldrig har backat en tum när det gäller att ge utrymme åt människor med kontroversiella bakgrunder eller politiska åsikter. Jag vet det, eftersom jag själv har arbetat där och mött flera av dem.

När jag gjorde ett inhopp på Sveriges Radio fick jag redan första dagen höra av en medarbetare:

– Här röstar vi rött.

På SVT arbetade jag med en nyhetsreporter som samtidigt var medlem i Kommunistiska Partiet i Göteborg. Ena dagen producerade han nyhetsinslag. Nästa dag demonstrerade han under fanor med hammaren och skäran.

I ett annat program rekryterades en medarbetare direkt från Revolutionär Kommunistisk Ungdom. För SVT:s räkning arrangerade han en så kallad ”överklassafari” som sändes på bästa sändningstid.

Jag såg också hur politiker behandlades olika i studioprogrammen. Medan vänsterprofiler möttes med värme och kindpussar kunde Jimmie Åkesson få ett betydligt kyligare mottagande.

I underhållningsprogrammen strösslade man med profiler från vänsterkanten. Jason ”Timbuktu” Diakité skrev en låt om att ”dunka Jimmie gul och blå”. Kort därefter sommarpratade han i Sveriges Radio och blev en återkommande profil i SVT:s populära program På spåret.

Gina Dirawi anklagades för att ha spridit antisemitiskt material i sociala medier. Trots det fick hon uppdrag som programledare för Melodifestivalen.

Sedan har vi alla personer med kopplingar till den kriminella världen som fått den röda mattan utrullad framför sig. Den tidigare bankrånaren och gängkriminelle Dragomir Mrsic har figurerat i en lång rad produktioner, bland annat Stjärnorna på slottet. På P3 Guld-galan har priser tilldelats artister med pågående kopplingar till den kriminella miljön. Ena dagen rättegång. Nästa dag en scen på public service.

Och då kommer vi tillbaka till Nick Alinia.

Vid en snabb genomgång av de övriga deltagarna i IFS kan man konstatera att flera har dömts för narkotikabrott. En av dem har dessutom varit bland de mest högljudda kritikerna mot Alinias medverkan.

Vad gäller Nick Alinia handlar det däremot om en ostraffad opinionsbildare på högerkanten som stämplas som högerextrem. Exakt vad som gör honom högerextrem verkar dock vara betydligt svårare att reda ut.

Vid närmare granskning visar det sig att flera av de anklagelser som cirkulerat inte håller.

Dagens ETC skrev att Alinia gjort en nazisthälsning och ropat ”Ausländer raus”. Det visade sig senare vara felaktiga uppgifter.

TV4-profilen Lennart Ekdal påstod i direktsändning att Alinia ”trakasserat och hotat människor”. Några belägg för detta presenterades inte.

Dagens Nyheters politiska redaktör Amanda Sokolnicki hävdade att Alinia har ”antidemokratiska värderingar”. Liknande resonemang fördes av SVT:s ansvariga utgivare Helena Olsson, som menade att Alinia har ”ett djupt tvivelaktigt förhållande till demokratiska principer”.

På vilket sätt då?

Den frågan får tittarna aldrig något tydligt svar på.

Kanske syftar man på videon där Alinia kallar den tidigare statsministern Stefan Löfven för landsförrädare. Det är onekligen ett hårt uttryck.

Men är det verkligen värre än att sjunga om att ”dunka Jimmie gul och blå”?

Personligen är jag motståndare till cancelkultur, oavsett om den kommer från höger eller vänster.

Jag tycker exempelvis inte att Gina Dirawi ska förlora sina jobb bara för att hon har åsikter som jag ogillar. Tvärtom tycker jag att hon gjort flera bra insatser som programledare.

På samma sätt borde Nick Alinia få medverka i ett humorprogram om man anser att han passar där. Om han faktiskt är rolig eller inte har jag ingen aning om.

Problemet är att SVT under decennier inte haft några större problem med att samarbeta med vänsterradikala aktivister, kontroversiella kulturpersonligheter eller personer med kriminell bakgrund.

”Våra egna”, som Janne Josefsson en gång fick höra när han ville granska våldsvänstern.

Därför luktar hela den här kampanjen illa.

När medieetablissemanget plötsligt mobiliserar för att stoppa en högerprofil från att medverka i ett humorprogram framstår det inte som en fråga om principer. Särskilt inte när flera av argumenten bygger på uppgifter som visat sig vara felaktiga eller kraftigt överdrivna.

Det ser snarare ut som något betydligt enklare.

Man vill göra sig av med någon man inte tycker om.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Prenumerera för hela artikeln

Read more

Sedan följde skjutningen mot en man i Uddevalla där offret träffades i bakhuvudet på sin arbetsplats.

Parallellt diskuterades också attacker mot det Israelkopplade företaget Aimpoint.

Nu har domen kommit i det omfattande målet och jag kan idag visa namn och bilder på de inblandade och brutala chattkonversationer.

Prenumerera för hela reportaget

Read more

Det här är nämligen inte en VM-låt. Det är ljudet av en kommunal kulturförvaltning som fått tre miljoner i projektstöd för att “utforska fotbollens normativa uttryck i en polariserad samtid”.

Och det mest svenska av allt är förstås att man väljer en artist som är mer känd för politiska brandtal än för att få folk taggade inför avspark. Vi pratar alltså om en man som gärna håller föreläsningar från scen om hur hemska SD-väljare är, skriver under upprop om Gaza och verkar se landskamper mest som en möjlighet att signalera godhet inför kulturnämnden i Göteborg.

Det är lite svårt att föreställa sig gamla landslag gå igång på detta.

Tänk Tomas Brolin i omklädningsrummet 1994:
“Grabbar, nu går vi ut och kör över Rumänien! Men först ska vi lyssna på en lågmäld låt om inre sårbarhet framförd av en man som tycker att nationalism är problematiskt.”

Nej, förr fattade man ju grejen. Då skickade Sverige fram E-Type som såg ut som en vikingaberserk och lät som att han personligen tänkte återerövra Baltikum. Eller Markoolio som åtminstone förstod att sport ska vara kul, stökigt och folkligt och inte ett panelsamtal på Kulturhuset om vithetsnormer inom hörnläggningar.

Det märkliga är att svensk elit fortfarande inte verkar förstå varför vanligt folk tröttnat på den här typen av kulturpersonligheter. Vanliga fotbollssupportrar vill ha puls, humor och patriotism. Inte ännu en artist som liter av klimatångest och ser ut att börja gråta om någon viftar med en svensk flagga för entusiastiskt.

Och ja, jag vet redan vad kulturjournalisterna kommer skriva:
“Sport och musik måste få vara politiskt.”

Visst. Men måste det alltid vara exakt samma politik? Måste varje artist vara någon sorts kombination av indiepoet, aktivist och självutnämnd moralisk överdomare över halva svenska folket?

Kanske är det dags att göra något radikalt.
Att välja någon som faktiskt gillar Sverige utan att först behöva be om ursäkt för det.

Ring E-Type. Ring Markoolio. Ring vem som helst som kan få pulsen att gå upp mer än till viloläge.

För om detta är ljudet av svensk fotboll 2026 så känns det redan nu som att vi spelar för 0–0 och moralisk seger.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

För den som missat turerna handlar det kortfattat om att Sverigedemokraterna nyligen bröt mot en kvittningsöverenskommelse i riksdagen under en viktig omröstning. Kvittningssystemet är en gammal informell överenskommelse mellan partierna som gör att ledamöter kan vara frånvarande utan att styrkeförhållandena i riksdagen förändras. Om en ledamot från ena sidan är sjuk eller bortrest avstår någon från andra sidan från att rösta. Systemet bygger alltså helt på förtroende mellan partierna.

Nu anklagas SD för att ha saboterat detta system. Politiker talar om att demokratin hotas och S-toppen Lena Hallengren kräver att SD ber om ursäkt. samtidigt som medierna fylls av upprörda kommentarer om brutna normer och förlorat förtroende. Men nästan ingen journalist verkar vilja prata om den uppenbara frågan. Nämligen hur Sverigedemokraterna själva bemöttes när de kom in i riksdagen?

Jag minns mycket väl hur partiet behandlades under sina första år. Det var inte bara så att man tog avstånd från SD politiskt. Man behandlade dem som politiskt orena människor som inte skulle få ingå i samma demokratiska gemenskap som andra partier. Det talades ständigt om att man inte fick “normalisera” Sverigedemokraterna. Och det stannade inte vid debatter och TV-soffor. Det påverkade också hur riksdagen fungerade rent praktiskt.

SD fick under lång tid inte delta i kvittningssystemet på samma villkor som övriga partier. Jag minns hur sjuka och rörelsehindrade SD-ledamöter tvingades ta sig till voteringar därför att partiet inte kunde lita på samma parlamentariska överenskommelser som andra partier tog för givna. Jag minns när Jimmie Åkesson hjälpte en rullstolsburen partikamrat in till kammaren för att rösten behövdes.

Var var alla de journalister och politiker som nu låter chockade över att förtroendet mellan partierna skadats?

De flesta var tysta medan andra oblygt applåderade isoleringen. Hela idén under dessa år var ju att SD inte skulle behandlas som ett normalt parti. Man skulle frysa ut dem, misstänkliggöra dem och göra allt för att markera att de stod utanför den politiska gemenskapen trots att hundratusentals svenskar röstat in dem i riksdagen.

Det är därför det nuvarande mediedrevet känns så falskt.

Plötsligt låtsas samma människor som i över ett decennium aktivt bidrog till att bryta sönder förtroendet mellan partierna som om detta förtroende alltid varit heligt. Plötsligt talar man om vikten av parlamentariska principer som om dessa principer gällt lika för alla hela tiden.

Sanningen är att svensk politik länge byggde på ett undantagstillstånd kring Sverigedemokraterna. Regler, normer och principer gällde, utom när det handlade om SD. Då kunde man motivera nästan vad som helst i kampen mot det “onda” partiet. Och medierna ställde nästan aldrig några kritiska frågor om det demokratiska hyckleriet.

Nu ser vi resultatet.

För man kan inte i femton års tid behandla ett parti som paria och samtidigt bli förvånad när tilliten till systemet till slut försvinner. Man kan inte först säga att SD inte är värda samma förtroende som andra partier och sedan plötsligt kräva att SD ska vara garanten för samma system som användes för att hålla dem utanför.

När S-toppen Lena Hallengren nu kräver en ursäkt från SD, är det väl i så fall på sin plats att hon själv ber om ursäkt först.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Centerpartiets Ismail Ali skriver att “forskning visar tydligt att barn lär sig svenska bättre när de samtidigt får utveckla sitt modersmål”.

Aftonbladets ledarskribent Sebastian From fyller på, orerar om rasistiska idéer, och hävdar att forskningen visar att modersmålsstudier till och med stärker läsförståelse och ordförråd i svenska.

Problemet är att det inte stämmer med hur forskningsläget faktiskt ser ut.

Till skillnad från vissa andra debattörer har jag tagit mig tid att gå igenom de studier som brukar lyftas fram och hittar inte några entydiga bevis för att den svenska modersmålsundervisningen förbättrar elevers svenska. Det man hittar är i huvudsak studier som visar sambandet att elever som deltar i modersmålsundervisning ibland presterar bättre även i svenska. Men det är något helt annat än att visa att modersmålsundervisningen orsakar dessa resultat.

För det finns ett välkänt problem i den här typen av studier. Nämligen att de elever som deltar i modersmålsundervisning inte är en slumpmässig grupp. De är ofta mer studiemotiverade, har starkare stöd hemifrån och är beredda att lägga mer tid på skolarbete. Det är därför fullt möjligt, och i forskningssammanhang närmast självklart att överväga, att dessa elever hade haft bättre resultat i svenska oavsett om de gått i modersmålsundervisning eller inte.

Detta påtalas också i genomgångar av forskningsläget. Ändå fortsätter politiker och ledarsidor att beskriva resultaten som “tydliga”. Det är inte bara en förenkling, utan en missvisande beskrivning av vad forskningen faktiskt säger.

Därtill blandas olika saker ihop. Mycket av den internationella forskning som används som argument handlar om tvåspråkig undervisning där elever undervisas i flera ämnen på två språk. Det är något helt annat än den svenska modellen, där modersmålsundervisningen ofta består av enstaka timmar i veckan, ibland förlagda utanför ordinarie skoltid. Att luta sig mot sådan forskning för att försvara den svenska ordningen är metodologiskt tveksamt.

Mot denna bakgrund framstår det som allt mer märkligt att Sverige fortsätter att lägga miljardbelopp på modersmålsundervisning. Pengar som hade kunnat användas där behoven är uppenbara. Exempelvis för att stärka undervisningen i svenska, anställa fler lärare, ge stöd till elever som halkar efter. Eller för den delen till vård, äldreomsorg och brottsbekämpning.

I grunden handlar det om vad skolan ska vara till för. Skolans uppdrag är att ge elever de kunskaper de behöver för att fungera i det svenska samhället. Då är det svenska språket helt avgörande. Att staten samtidigt ska finansiera undervisning i andra språk inom ramen för skolan är inte en självklarhet. Jag vet inget annat land än Sverige där man kan komma som invandrare och kräva att ens barn ska lära sig hemlandets språk.

För min del är slutsatsen tydlig. Skattepengar ska inte användas till att organisera undervisning i exempelvis somaliska i den svenska skolan. Det är inte ett kärnuppdrag för staten. Inte ett öre bör gå till det, så länge vi samtidigt ser hur elever lämnar skolan utan tillräckliga kunskaper i svenska.

Att Aftonbladets ledarsida avfärdar detta som “rasistiska idéer” är i praktiken ett erkännande av att argumenten inte räcker till. När sakargumenten tar slut återstår epiteten.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Rättegången hålls den här veckan i Malmö tingsrätt. Jag har granskat fallet och kan berätta historien om en person som våldtar barn men slipper fängelse och fortsätter begå våldtäkter och förnedringsrån.

I reportaget berättar jag namn och visar unika bilder på gärningsmannen. Eftersom han är så dum att han filmar sina brott finns även bilder på när han utsätter den svenska killen för misshandel och förnedring. Detta borde alla ta del av som inte har förstått att brott mot svenskar ökar lavinartat.

Prenumerera för hela reportaget

Read more

Frågan är egentligen inte varför förbudet kommer nu, utan varför det inte kom för länge sedan. För det här handlar i grunden om något så enkelt som normer och gränser. I ett modernt samhälle måste det finnas en tydlig linje för relationer mellan nära släktingar. Kusinäktenskap hör inte hemma i ett land som säger sig värna individens frihet och barns rättigheter.

Samtidigt finns det också konkreta medicinska skäl. Barn till kusiner löper en förhöjd risk att drabbas av genetiska sjukdomar och olika former av intellektuella funktionsnedsättningar. I praktiken handlar det om inavel, med konsekvenser som varit kända under mycket lång tid. Det här är inget nytt och inget kontroversiellt i forskningen. Trots det har frågan gång på gång skjutits upp för att ämnet varit för känsligt att tala öppet om.

Faktum är att det i dagens Sverige numera bor väldigt många människor med ursprung i länder där kusingifte är vanligt förekommande. Och vi ser hur vissa områden präglas av utanförskap, skolmisslyckanden och kriminalitet. Att ens antyda att det kan finnas samband har länge varit mer eller mindre tabu.

Min egen erfarenhet är att många av de kriminella jag stött på genom åren har vuxit upp i starka släktstrukturer där kusinäktenskap är en del av kulturen. Det handlar inte om enstaka undantag, utan om mönster som varit synliga för alla som velat se.

Det är också här kopplingen till klanstrukturer och hederskultur blir tydlig. I Sverige finns i dag parallella maktstrukturer där lojaliteten till släkten i praktiken väger tyngre än lojaliteten till lagen. Vissa klaner tillåts bisarrt nog till och med att stå över lagen.

En lärare i Angered berättade nyligen för mig att ingen på skolan vågar säga till elever med starka familjenätverk. När han själv till slut ingrep och slängde ut en elev ur klassrummet dröjde det inte länge innan flera släktingar dök upp och hotade honom. Sedan dess har han tvingats anpassa sig. Liknande berättelser har jag hört från socialarbetare, småföretagare i dessa områden och inte minst från poliser. Det säger något om vilket samhälle vi har låtit växa fram.

Och mitt i allt detta finns de som drabbas allra hårdast. De unga tjejer som förväntas, eller i värsta fall tvingas, gifta sig med sina kusiner. Att detta har kunnat fortgå i Sverige är inget annat än ett svek.

Det verkligt anmärkningsvärda är att inga av dessa problem varit okända. Riskerna har funnits där, berättelserna har funnits där, varningssignalerna har funnits där. Ändå har våra politiker valt att titta bort. Inte för att de inte förstått, utan för att de inte vågat. Rädslan för att bli kallad rasist har vägt tyngre än ansvaret att agera. Bekvämlighet har gått före ansvar och man har offrat laglydiga svenskars trygghet och unga tjejers rätt till ett eget liv.

Inte minst har vänstern, med Socialdemokraterna i spetsen, ett tungt ansvar för denna passivitet. Under årtionden har man duckat, relativiserat och skjutit problemen framför sig och därmed också bidragit till att de kunnat växa.

Resultatet har blivit klanstrukturer som utmanar rättssamhället, unga kvinnor som berövas sin frihet och ett samhälle där tilliten långsamt urholkas. Och först nu, när problemen blivit omöjliga att ignorera, kommer ett lagförslag som borde ha varit på plats för länge sedan.

Det är inget annat än skamligt.

Därför hoppas jag att den nya lagen går igenom. Men det går inte att komma ifrån känslan av att det sker alldeles för sent.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet

Och där står Magdalena Andersson och försöker få ihop ett lag där ingen vill spela med någon annan. Det är som att coacha ett fotbollslag där backlinjen vägrar passa mittfältet, mittfältet bojkottar anfallarna och målvakten hotar att lämna planen om han inte får bära kaptensbindeln.

Ta Centerpartiet. Partiet som hellre äter upp sin egen valplattform än sätter sig i samma rum som Vänsterpartiet. Det är en kombination av politiskt avstånd och personlig allergi. Man får känslan av att det skulle krävas hazmat-dräkter och FN-medlare för att ens få dem att dela kaffebryggare.

Samtidigt har vi Nooshi Dadgostar. Hon gör sitt bästa för att framstå som regeringsduglig. Städar i leden. Tar strider. Försöker signalera ansvar. Men det är lite som att bjuda in sig själv till en fest där värden låst dörren och dragit ner persiennerna. Ingen öppnar. Ingen svarar. Och ändå står hon kvar och knackar, medan hennes undersåtar springer på stan och viftar med Hamas-flaggor. Samtidigt säger Nooshi att hon inte tänker stödja en regering hon inte själv sitter i. Det är en politisk motsvarighet till att vägra åka med bussen om man inte får köra den.

Och så Miljöpartiet. Partiet som alltid lyckas vara både avgörande och omöjligt på samma gång. Amanda Lind står i tv och förklarar att kärnkraft inte har med elektrifieringen att göra. Det är ett uttalande som får fysikens lagar att vilja ansöka om asyl. Och varje gång Daniel Helldén dyker upp i rutan händer något märkligt. Väljarstödet sjunker, utan att han ens hunnit öppna munnen. Det är en politisk superkraft, fast åt fel håll.

Nej, Magdalena Andersson gör det inte lätt för sig. Sällan har uttrycket “måla in sig i ett hörn” varit mer träffande. Hon har inte bara målat in sig. Hon har tapetserat, möblerat och låst dörren inifrån.

På andra sidan är det desto mer samlat. Tidöpartierna må vara oense om en del, men de har åtminstone bestämt sig för att spela samma match. Och frågan många väljare börjar ställa sig är obekväm för oppositionen. Vad är det egentligen man ska klaga på?

För sanningen är att Socialdemokraterna i allt högre grad låter som en cover-version av sina motståndare. Lite som ett tribute band som plötsligt glömt att de inte är originalet. Nu ska de knäcka gängen. Strama åt migrationen. Skärpa straffen. Allt det där som tidigare var omöjligt, ovärdigt eller “inte lösningen”.

Och någonstans här finns också kärnan i allt. För om det är något Socialdemokraterna aldrig har haft problem med, så är det att prioritera makten över allt annat. Ideologi i all ära, men regeringsmakten kommer alltid först. Det är inte en slump att partiet nu plockar politik från höger, vänster och mitten som om det vore en buffé. Det som funkar, det tar man. Det som ger makt, det kör man på. Resten kan man alltid förklara i efterhand.

Fast det måste sticka i ögonen på Magdalena Andersson att det under den senaste mandatperioden faktiskt hänt saker som inte är hennes förtjänst. Mer resurser till polisen. Visitationszoner. Skärpta straff. Nya tvångsmedel för att komma åt rekryteringen av unga i kriminella nätverk via krypterade appar. Förslag om anonyma vittnen. Utökade möjligheter till hemlig avlyssning. Sådant som borde funnits för länge sedan, men som nu, till slut, blivit verklighet.

Samtidigt har man försökt lätta trycket för vanligt folk. Sänkta drivmedelspriser. Åtgärder mot skenande matkostnader. Inte revolutionerande, men märkbara. Och man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att undra hur bensinpriset hade sett ut om Miljöpartiet fått bestämma fullt ut. Det hade förmodligen krävts banklån för att kunna köra till jobbet.

Ändå leder oppositionen i mätningarna. Men marginalen krymper. Sakta men säkert. Och fler börjar undra hur fasen Magda ska få ihop det?

För politik handlar i slutändan inte bara om vad man vill. Utan om vem man kan göra det med. Och just nu ser vänsterblocket ut som ett grupparbete där alla hatar varandra, ingen gör sin del, och slutresultatet lämnas in i panik fem minuter innan deadline.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet

I helgen gick Fredrick Federley ut och meddelade att han tänker göra comeback i politiken och kandidera i kommunvalet i Gagnef samt i regionvalet i Dalarna i höst.

Han säger sig vara nöjd med att Centerpartiet återigen lyfter fram honom, och menar att alla förtjänar en andra chans.

På frågan om hans förflutna riskerar att bli ett problem i valrörelsen svarar Federley:

– Vi kan tydligt se vad som är organiserat av politiska fiender och det kan vi inte agera efter.

Samma budskap återkommer från hans anhängare i sociala medier. Att alla förtjänar en andra chans.

Men då måste man också våga tala klarspråk om vad det är för “andra chans” det faktiskt handlar om.

Det här är alltså mannen som valde att flytta ihop med en dömd pedofil. Och inte vilken pedofil som helst, utan en av de mest brutala förövarna vi sett i Sverige på många år.

Personen han levde med var dömd till nio års fängelse för 22 fall av grov våldtäkt mot barn, två fall av grovt sexuellt övergrepp mot barn, sex fall av ofredande, 38 fall av grovt barnpornografibrott samt ytterligare ett barnpornografibrott.

När detta blev känt försökte Federley först hävda att han inte visste vad mannen var dömd för. Den förklaringen sprack snabbt.

Jag hade själv kontakt med anhöriga till honom som berättade att de skrivit ut både domen och förundersökningen och gett direkt till honom. Så Federley visste precis vad det handlade om. Trots det valde han att fortsätta leva tillsammans med mannen i sitt hus på landet, där de dessutom tog emot grannbarn som fick komma och titta på djuren och klappa fåren.

När den bilden började klarna blev situationen ohållbar. Uppgifter som motsade Federleys version kom fram, och till slut gick det inte längre att hålla ihop fasaden. Han tvingades bort från politiken. Inte för att han självmant tog ansvar, utan för att verkligheten hann ikapp honom.

Samtidigt försökte Sveriges Television i sina intervjuer att tona ned och undvika de mest obekväma frågorna. Men till slut gick det inte längre att ducka. Även Centerpartiet tvingades till slut erkänna att Federley mycket väl kände till vad hans sambo hade gjort.

Det är detta han nu vill att vi ska glömma.

När han talar om en andra chans menar han i praktiken att vi ska bortse från att han frivilligt levde med en person som begått systematiska och brutala övergrepp mot barn. Att vi ska bortse från att han, trots kännedom om detta, lät personen finnas i miljöer där barn vistades. Och att vi ska bortse från hur han agerade när sanningen kom fram.

Och när kritiken nu återkommer avfärdas den som organiserade angrepp från politiska fiender.

Personligen har jag inget större till övers för Centerpartiet, och rent krasst är det svårt att se hur detta gynnar någon annan än deras motståndare. Vill partiet sänka sig själva ytterligare är det naturligtvis deras ensak.

Men frågan är större än så.

Handlar det här verkligen om en “andra chans”? Eller handlar det om att helt slippa ta ansvar för handlingar som i grunden borde diskvalificera en från offentligt förtroende?

För mig är svaret självklart. En person som visat den här typen av omdöme i relation till grova brott mot barn har förbrukat sitt förtroende. Och så länge han inte ens fullt ut erkänner vad som faktiskt hänt, finns det heller inget som tyder på att något har förändrats.

Att Centerpartiet ändå väljer att gå vidare med honom säger i sig en hel del. Och det är långt ifrån första gången partiet hamnar i den här typen av situationer. Förr eller senare måste man sluta kalla det otur och börja kalla det för vad det är.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet

Amanda Lind, i gårdagens Aktuellt stod du öga mot öga med Jimmie Åkesson. När han påpekade att elektrifieringen bromsats av nedlagd kärnkraft svarade du: ”Vad har elektrifieringen att göra med kärnkraft? Det är ju absurt!”

Det är ett citat som förtjänar att upprepas, just för att det är så avslöjande. Inte som en felsägning i stundens hetta, utan som ett koncentrat av den syn på energipolitik som ditt parti har drivit under lång tid.

För låt oss stanna upp vid det du faktiskt säger. Att kopplingen mellan elektrifiering och kärnkraft är ”absurd”. Det innebär alltså, enligt dig, att tillgången på stabil elproduktion inte skulle ha någon avgörande betydelse för möjligheten att elektrifiera ett helt samhälle. Det är inte bara felaktigt utan ett totalt förnekande av hur verkligheten fungerar.

Elektrifiering är ingen retorisk övning. Det är en fysisk omställning som kräver enorma mängder el, tillgänglig dygnet runt. När industrin ska ställa om, när transporter ska elektrifieras och när nya investeringar ska göras i Sverige, då räcker det inte att elen finns ibland. Den måste finnas när den behövs som mest. Som exempelvis kalla, vindstilla vinterdagar när efterfrågan är som högst.

Det är just därför kärnkraften har varit central. Den har levererat planerbar, fossilfri el i stor skala, oberoende av väder. Att då avfärda dess betydelse för elektrifieringen som ”absurd” är både en missbedömning och ett uttryck för en kunskapslucka djupare än Marianergraven.

Och det är här det blir allvarligt på riktigt. För du representerar ett parti som inte bara tyckt till i frågan, utan som även aktivt drivit igenom en politik som lett till att reaktorer lagts ned i förtid. Er politik har lett till beslut som minskat den stabila elproduktionen i Sverige, samtidigt som behoven av el ökar kraftigt.

Faktum är att Miljöpartiets agerande i kärnkraftsfrågan skulle kunna användas i skolböcker för att visualisera hur världsfrånvända politiska beslut krockar med den tekniska verkligheten.

När du nu i direktsändning kallar sambandet mellan kärnkraft och elektrifiering ”absurt” framstår det därför inte som en enskild felsägning, utan som ett symptom. Ett symptom på att ni inte bara underskattat konsekvenserna av er politik, utan att ni i grunden saknar förståelse för hur energisystemet hänger ihop.

Det är svårt att tänka sig något mer talande. För här står en av företrädarna för den politik som bidragit till situationen och ifrågasätter själva premissen för varför problemen uppstått.

Så låt oss göra det enkelt, Amanda Lind. Elektrifiering kräver el. Mycket el. Stabil el. Kärnkraft är en av de energikällor som kan leverera detta i stor skala, utan avbrott. Tar man bort den kapaciteten, då påverkas elektrifieringen. Det är inte en åsikt. Det är ett orsakssamband.

Att kalla det ”absurt” förändrar inte verkligheten. Det blottlägger bara hur långt ifrån den du och ditt parti befinner er.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet

När den nya undersökningen om skolelevers attityder presenterades i svenska medier fick vi snabbt veta att intoleransen mot homosexuella ökar. Däremot fick vi ingen diskussion om varför, trots att orsaken är uppenbar för den som sätter sig in materialet.

Den som läser rapporten upptäcker dessutom att en annan och betydligt mer genomgripande förändring i den svenska skolan helt saknas i medierapporteringen. Nämligen att utsattheten för våld och hot ökar allra mest i gruppen svenska barn med svensk bakgrund. Endast för att de är svenskar.

Undersökningen har beställts av regeringen och genomförts av Forum för levande historia. Jag har läst hela och kan nu ge en bild som skiljer sig på avgörande punkter från den som förmedlats i nyhetsrapporteringen. En bild som borde dominera varje nyhetsflöde och debattprogram just nu.

Det mest uppseendeväckande i rapporten är att utsattheten har ökat allra mest för elever med svensk bakgrund. År 2013 uppgav 31 procent av de svenska eleverna att de blivit retade minst en gång under det senaste året. I den nya mätningen är motsvarande siffra 53 procent. Andelen som uppger att de blivit hotade har under samma period stigit från 8 till 14 procent och andelen som blivit slagna från 12 till 17 procent.

Sammantaget ger det att andelen retade svenska elever har ökat med 71 procent, andelen hotade med 75 procent och andelen misshandlade med 42 procent. Det är sanslöst.

Rapporten visar också att svenska barn numera drabbas betydligt mer av mobbning, hot och våld jämfört med elever med utländsk bakgrund.

Mitt i denna utveckling finns dessutom en uppgift som i princip ingen lyfter fram. Nämligen att tolv procent av elever födda i Sverige med två svenskfödda föräldrar uppger att de blivit retade för sitt svenska ursprung. Alltså inte för sin hudfärg eller sin religion, utan för att de är svenskar. Det är en anmärkningsvärd uppgift i en statlig rapport om svenska skolor, men i rapporteringen behandlas den som om den inte existerade.

Varför är det så känsligt att tala om svenska barn som en grupp som kan utsättas på grund av sin bakgrund? Varför är det självklart att lyfta fram alla andra former av utsatthet, men inte denna?

Samtidigt väljer medierna att presentera utvecklingen kring synen på homosexuella som ett generellt värderingsproblem bland unga. Men när siffrorna bryts ned framträder ett tydligt mönster som nästan helt saknas i rapporteringen. Bland utrikes födda elever uppvisar 21,2 procent negativa attityder till sexuella minoriteter. Bland svenskfödda elever med två utrikes födda föräldrar är siffran 22,6 procent. Bland elever med två svenskfödda föräldrar är den endast 12,1 procent. Skillnaden är alltså mycket stor.

Detta är inte tolkningar utan uppgifter direkt ur rapporten. Ändå får vi en berättelse där orsakerna suddas ut och där utvecklingen beskrivs som om den uppstått i ett vakuum.

Under de år som gått mellan mätningarna har Sverige genomgått den största demografiska förändringen i modern tid till följd av migrationspolitiken. Skolorna har förändrats i grunden. Det är en realitet som varje elev, lärare och förälder känner till. Att medierna i det läget vägrar diskutera om detta har betydelse för utvecklingen i skolan är inte journalistik, det är ett politiskt ställningstagande.

I åratal har människor som berättat om en ökad otrygghet avfärdats. Det har talats om överdrifter och om en mörk bild som inte stämmer. Nu finns siffrorna i en statlig rapport. De visar en kraftigt ökad utsatthet, de visar att svenska barn drabbas och de visar tydliga skillnader mellan olika grupper i frågor som medierna valt att presentera som generella.

För den som faktiskt läser rapporten är slutsatsen svår att komma runt. Tryggheten i svenska skolor har försämrats kraftigt på bara ett decennium där svenska barn med svensk bakgrund har drabbats hårdast. Det är, enligt mig, en av de mest uppseendeväckande slutsatserna i hela undersökningen. Ändå är det den som ingen verkar vilja prata om.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet

Read more

Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem.

Det är en märklig prioritering.

Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel.

För i verkligheten är det ofta precis tvärtom.

Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag.

Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med.

Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn.

Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva.

Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till.

Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem.

Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig.

Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det.

Det är, ärligt talat, mycket märkligt.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Varje söndag fylls centrum av flaggor, talkörer och megafoner när gazademonstranterna marscherar genom staden. Det spelar ingen roll vad som händer i omvärlden eller hur läget faktiskt ser ut. De är där ändå, vecka efter vecka, som om gatorna tillhör dem. Vanliga människor som ska till jobbet, handla eller bara ta en kaffe får snällt kliva åt sidan. Linjetrafiken leds om, kvarter spärras av och hela stadsmiljöer anpassas efter ännu en högljudd manifestation.

Samtidigt har en annan grupp börjat synas allt oftare. Iranier som flytt från den islamistiska diktaturen. Människor som har fått sina släktingar fängslade, torterade eller avrättade. De demonstrerar inte för symbolpolitik utan för något så grundläggande som frihet. För rätten att slippa leva under en regim som hänger oppositionella i lyftkranar och skjuter kvinnor som vägrar bära slöja.

När de här grupperna nyligen möttes i Göteborg blev skillnaden smärtsamt tydlig. Som en ren provokation började gazademonstranterna vifta med den iranska islamistiska regimens flagga. Alltså symbolen för exakt det förtryck som iranierna flytt ifrån. Det var varken okunskap eller ett misstag. Det var medvetet. Samma regim som mördar sina egna medborgare användes som rekvisita i ännu en politisk teaterföreställning. Sedan började de skrika om ”sionister” rakt i ansiktet på människor som själva är offer för islamistiskt våld. Situationen blev så hotfull att polisen fick gå emellan.

Det säger egentligen allt. Det här handlar inte om solidaritet. Det handlar om att provocera, dominera och skrika högst.

Samma hänsynslöshet syns överallt där gazademonstranterna dyker upp. På Förintelsens minnesdag, när judar och anhöriga samlas vid Stora synagogan i Stockholm för att minnas sex miljoner mördade människor, lyckas de inte ens visa grundläggande respekt. I stället ställer de sig utanför, år efter år, och vrålar slagord som ”From the river to the sea”, ”krossa sionismen” och “barnamördare”. Politiska hatbudskap riktade mot en judisk församling, just den dag då man hedrar offren för historiens värsta judeutrotning.

Och det stannar inte där. Vid minnesceremonin för terroroffren på Drottninggatan, när människor samlades för att hedra dem som mördades 2017, upprepades samma sak. När TV4 intervjuade Ebba Åkerlunds pappa, med tårar i ögonen när han talade om sin dödade dotter, ställde sig gazademonstranter bakom honom och började skrika sina slagord så högt att intervjun fick avbrytas. En sörjande pappa fick alltså tystas för att deras budskap skulle höras.

Om man inte ens kan visa respekt i ett sådant ögonblick är något allvarligt fel.

Det som provocerar mest är hyckleriet. Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras konflikt. Politiker ska uttala sig, skolor ska flagga, medier ska rapportera och alla andra ska engagera sig känslomässigt. Hela världen förväntas kretsa kring deras sak. Men vad bryr de sig själva om?

De bryr sig inte om ukrainare som bombas sönder. Inte om iranier som mördas av regimen. Inte om svenskar som dödas i terrordåd. Inte om offren i Jemen, Syrien eller Kongo. Och absolut inte om judar som försöker minnas Förintelsen eller föräldrar som sörjer sina mördade barn. Andras tragedier är bara störningsmoment i deras egen föreställning.

Det är en total empatilöshet.

Och det kanske mest absurda av allt är att protesterna fortsätter som om ingenting har förändrats. Striderna i Gaza har ebbat ut, vapenvilor har trätt i kraft och de mest extrema anklagelserna om ”pågående folkmord” har gång på gång ifrågasatts och motbevisats. Ändå står de där varje söndag och skriker samma slagord som om verkligheten inte spelar någon roll. Som om fakta är irrelevanta. Som om demonstrerandet i sig har blivit viktigare än det de påstår sig demonstrera för.

Samtidigt fortsätter samhället att anpassa sig. Gator stängs av, kollektivtrafik leds om och polisen ser ofta mellan fingrarna när extrema symboler och aggressiva utspel tar över det offentliga rummet. Vanligt folk förväntas bara acceptera att deras stad regelbundet kapas av en rörelse som inte visar minsta hänsyn tillbaka.

I mina ögon handlar detta numera bara om egoism, paketerad i flaggor och megafoner.

Och jag tror att många svenskar börjar känna samma sak.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Programmet utlovade en debatt om brott och straff, med utgångspunkt i det nya förslaget om att kunna låsa in 13-åringar som begår mord. En ganska tung fråga. Barn som avrättar andra barn. Ett rättssystem som inte längre riktigt hänger med.

Det kändes ändå rimligt att public service åtminstone skulle försöka ta ämnet på allvar. Så jag tittade.

Till samtalet hade Skavlan bjudit in sina oberoende experter i form av musikern Simon Superti och skådespelaren Ayan Ahmed.

Ingen av dem har vad man brukar kalla sakkunskap i frågan. Inga juridikstudier. Ingen erfarenhet av forskning på området. Inga studieskulder överhuvudtaget, faktiskt. Men enligt Skavlan fanns det andra kvalifikationer.

Superti har skrivit en låt om att Bullerbyn är död. Ahmed har haft en biroll i Snabba Cash. Dessutom har båda invandrarbakgrund, och Superti har själv suttit i fängelse.

I SVT-sammanhang brukar sånt räcka långt. Jag minns från min tid på bolaget att sådana gäster kallades för kinderägg. Alltså flera boxar ikryssade samtidigt. Representation, erfarenhet och mångkultur på samma gång. Vem behöver kriminologer och riktiga experter när man har rätt värdegrund?

Dessa två skulle nu alltså möta justitieminister Gunnar Strömmer och reda ut svensk straffrätt.

Upplägget kändes… ambitiöst.

Superti inledde starkt genom att avbryta ministern och ropa ”fascism”. Det satte tonen för resten av samtalet. När första argumentet är en historisk nödraket vet man att det blir en lugn och saklig diskussion.

Jag väntade ändå nyfiket på lösningarna. Det är ju trots allt därför man har en debatt.

Hur gör vi med 13-åringar som rånar, förnedrar och skjuter jämnåriga? Vad är alternativet till straff?

Men efter långa och högljudda utläggningar om rasism, utanförskap och samhällets skuld hade jag fortfarande inte hört ett enda konkret förslag. Mycket ilska och känslor, men inga åtgärder.

Superti påpekade också att han ”bara är musiker”.

Det märktes.

Ayan Ahmed tog vid. Hårda straff fungerar inte, menade hon. Som stöd hade hon sin uppväxt i Järva och en biroll i Snabba Cash. Det fick duga som expertis. Men lösningarna uteblev. Det var som vanligt mer synd om förövarna än om barnen de rånar.

Skavlan satt nöjt och lät allt flyta på. Det är en beundransvärd journalistisk metod. Att bjuda in personer som säger exakt det man själv tycker, så slipper man riskera att framstå som partisk.

Tiden började rinna ut och jag insåg att programmet förmodligen skulle avslutas utan att någon faktiskt svarat på frågan.

Men då, i slutminuterna, kom det. Den stora idén. Simon Superti lutade sig fram och förklarade vad man borde göra med de unga psykopaterna.

”Ge dem en kram.”

Det var förslaget.

Inte nya verktyg för polisen. Inte särskilda ungdomsfängelser. Inte tvångsvård. Utan en kram. Det var alltså där vi landade.

Jag låg kvar i soffan och försökte avgöra om det var febern eller innehållet som gjorde mig yr.

Men Skavlan såg nöjd ut. Producenten var säkert nöjd. Ledningen på SVT också. Alla var överens om att samhället måste bli bättre på att förstå förövarna. Alltid förövarna.

Nästa vecka sitter det säkert tre nya gäster i soffan och berättar om hur jobbigt det var att växa upp utan fritidsgård och därför behöva råna andra barn på väg hem från innebandyträningen.

Men killarna som blir förnedringsrånade? De lär inte bli inbjudna till Skavlan. De är ju bara brottsoffer.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Det är två frågor som många av oss har varnat för i åratal. Frågan är varför det alltid krävs tragedier och ibland till och med mord innan politikerna vaknar.

När det gäller förtalslagstiftningen är kritiken långt ifrån ny. Jag vet det av egen erfarenhet.

Efter att ha granskat Tomas Åberg, företrädare för föreningen Näthatsgranskaren, dömdes jag för förtal. Detta trots att allt jag publicerade var sant. Rättsprocessen kostade mig runt 400 000 kronor. Än värre var att även personer som enbart delade mina reportage dömdes att betala skadestånd till Åberg.

Den här luckan i lagen gjorde det möjligt för honom att massanmäla privatpersoner och på så sätt dra in stora summor pengar. Ett rättssystem som tillåter detta har tappat kompassriktningen.

Men jag är långt ifrån ensam.

Under åren har flera människor dömts för att de har varnat för dömda pedofiler. Ett av de mest uppmärksammade fallen är mannen som varnande för Robin, även kallad Vilma Andersson. Han dömdes till 15 000 kronor i skadestånd för att ha varnat andra. I dag sitter Robin/Vilma Andersson häktad, misstänkt för att ha styckmördat 25-åriga My i Rönninge.

Just nu utreds även Dumpens företrädare Sara Nilsson för förtal, efter att ha avslöjat en pedofil.

Detta är inte rättssäkerhet. Det är rättsövergrepp.

Sveriges förtalslagstiftning är, enligt mig, helt barock.

I andra demokratiska och normala länder kan du inte dömas för förtal om det du säger eller skriver är sant. I Sverige är det tvärtom. Här skyddas pedofiler och grova brottslingar, medan skötsamma människor riskerar böter, ruin, eller till och med fängelse för att de berättar sanningen.

Min hållning är glasklar. Om det går att bevisa att det man påstår är sant ska det inte vara brottsligt. Punkt.

Så fungerar det i andra länder. Så borde det fungera i Sverige.

När det gäller den nya lagen om byte av juridiskt kön borde den aldrig ha drivits igenom från början. Riskerna var kända. Kritiken var massiv.

En av farhågorna var att grova kriminella skulle kunna byta juridiskt kön för att placeras i kvinnofängelser. Trots detta drevs lagen igenom, med Moderaternas stöd och med statsminister Ulf Kristersson i spetsen.

Att Moderaterna nu vill utvärdera lagen är i sig positivt. Men frågan kvarstår varför det krävdes kvinnomord innan man tog kritiken på allvar?

Samma fråga gäller förtalslagstiftningen. Varför har den inte ändrats för länge sedan? Hur många människor ska först få sina liv förstörda av ett system som uppenbart missbrukas?

Det är smått obegripligt hur politiker gång på gång kan vara så sena på bollen, medan vanligt folk får betala priset, ekonomiskt, psykiskt och ibland med sina liv.

Kanske är problemet att alldeles för många makthavare lever i skyddade verkstäder, långt bort från verkligheten. Kanske borde de lämna sina trygga rum lite oftare och faktiskt möta den verklighet som resten av oss lever i, innan nästa tragedi inträffar.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Ilskan efter mordet är både rimlig och nödvändig. Det märkliga är bara vart den nu riktas. I stället för att handla om varför extremt farliga individer släpps ut i samhället, har tragedin snabbt gjorts till ännu ett slagträ i genusdebatten. Debattörer som Attila Yoldas och Nina Rung använder mordet för att moralisera över män som grupp (trots att mördaren identifierar sig som kvinna). Budskapet är att män måste sluta säga ”inte alla män”, sluta känna sig kränkta och i stället ta ett kollektivt ansvar för våldet.

Det är ett resonemang som låter handlingskraftigt, men som i själva verket är både fegt och farligt.

För den som faktiskt satt sig in i detta fall blir det uppenbart hur verklighetsfrånvänt det är att tala om ”manskultur” och normer. Den misstänkte gärningsmannen är inte en produkt av vardaglig manlig socialisering. Det handlar om en djupt psykiskt störd individ med dokumenterade sexuella avvikelser, tidigare grova sexualbrott och en lång historia av varningssignaler. Att påstå att detta hade kunnat förhindras genom samtalscirklar om maskulinitet eller genom att vanliga män gråter i grupp och rannsakar sina attityder är inget annat än ren fantasi. Hur hade det hjälpt My Törnblom?

Jag känner ingen man som tycker att det är manligt att kidnappa, mörda och stycka en kvinna. Däremot känner jag många som länge sett hur ett ideologiserat rättssystem sätter gärningsmannens rättigheter före brottsoffrens upprättelse. Ett system där rehabilitering blivit en trosbekännelse och där inlåsning betraktas som ett moraliskt misslyckande, oavsett hur farlig individen är.

När genusdebattörer gör kvinnors rädsla till ett argument för kollektiv skuldbeläggning av män, flyttas fokus bort från det enda som hade kunnat göra skillnad. Nämligen att den här personen aldrig borde ha varit fri. Kollektiv skuld räddar inga liv. Hashtags räddar inga liv. Moraliska pekpinnar mot oskyldiga män räddar inga liv.

Livstids fängelse för transpersonen Robin/Vilma Andersson hade däremot räddat My Törnbloms liv.

Det verkliga ansvaret ligger därför inte hos ”män” i allmänhet. Det ligger hos politiker, opinionsbildare och ett etablissemang som i decennier drivit på för korta straff, tidig frigivning och en närmast religiös ovilja att tala om livstids inlåsning för extremt farliga individer. Samma etablissemang som hellre angriper dem som varnar än erkänner att systemet har havererat.

Det mest tragiska är att denna könsretorik ofta applåderas, inte minst av kvinnor. Kvinnor som luras att tro att deras trygghet ökar genom ord, symbolhandlingar och kollektiv skuldbeläggning av män, i stället för genom konkret rättspolitik.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Igår kom domen mot 38-årige Shakir Mahmoud Shakir. Han dömdes till fyra års fängelse för att ha våldtagit en 100-årig kvinna när han arbetade inom hemtjänsten. En hundraåring. En kvinna i livets absoluta slutskede. Ändå valde tingsrätten att låta honom stanna i Sverige. Ingen utvisning. Detta trots att han inte är svensk medborgare och trots att han förekommer under sju punkter i belastningsregistret sedan tidigare. Skälet som anges är så kallad anknytning.

Det är svårt att ta in. Om inte våldtäkten på en 100-årig kvinna räcker för att förlora rätten att stanna i landet, vad krävs då?

De som fattade beslutet var domaren Mohamed Ali samt nämndemännen Inger Grönberg (MP), Pran Malhotra (S) och Eva Svalling. Jag sökte samtliga. Den enda som svarade var Inger Grönberg. När jag frågade varför mannen inte skulle utvisas svarade hon att de ”tillsammans kommit överens” om beslutet. När jag påpekade att gärningsmannen figurerar under sju punkter i straffregistret sade hon att någon annan brottslighet inte fanns på deras lista. När jag frågade om hon ens tittat på belastningsregistret ville hon inte svara mer.

Det samtalet borde oroa varje människa som tror på rättsstaten. Antingen har nämndemannen inte förstått vad hon haft att ta ställning till, eller så anser hon att det saknar betydelse. Oavsett vilket är det ett svek mot brottsoffret och mot alla äldre som varje dag släpper in hemtjänstpersonal i sina hem i förtroende.

Den 100-åriga kvinnan är inte ensam. De senaste åren har flera fall uppdagats. Elsa, 84 år, berättar hur hon våldtogs av en man från hemtjänsten. Hon var gammal, skör och försvarslös. I andra fall handlar det om dementa kvinnor på äldreboenden. Kvinnor som inte alltid kan vittna, ibland knappt förstå vad som hänt, och som därför riskerar att aldrig få rättvisa.

Mönstret är tydligt i de domar och rättsfall som blivit kända. Gärningsmännen är anställda inom vård och omsorg, och i samtliga uppmärksammade fall rör det sig om män med invandrarbakgrund.

Detta är inte en generalisering, det är en beskrivning av verkligheten sådan den ser ut i de fall som faktiskt lett till åtal och dom. Ändå är detta något man inom akademin och myndighetsvärlden ofta väljer att inte titta närmare på. I en intervju med mig medger kriminologen Anders Östlund som är anställd hos Polisen att han aktivt avstår från att analysera gärningsmännens bakgrund när han granskar den här typen av brott. Man vill helt enkelt inte veta.

Men hur ska vi kunna förstå, förebygga och stoppa dessa övergrepp om vi vägrar ta fram all relevant information? Det handlar inte om att skuldbelägga grupper. Det handlar om att skydda våra äldre. Om att våga se mönster, även när de är obekväma.

Det ska aldrig vara möjligt för personer med grov brottslighet bakom sig att arbeta inom hemtjänsten. Registerutdrag måste vara obligatoriska, inte frivilliga eller symboliska. Och om en person som inte är svensk medborgare döms för ett sexuellt övergrepp mot en äldre i vården, då ska utvisning inte vara ett diskussionsunderlag. Det ska vara en självklarhet.

Jag ställde frågan till nämndemannen vad hon skulle du tycka om det var hennes mamma? Hon ville inte svara. Men det är en fråga vi alla måste ställa oss. Tänk om det var din mamma. Din mormor. Din farmor. Skulle du då acceptera att gärningsmannen får stanna kvar i Sverige med hänvisning till anknytning?

Våra äldre har byggt det här landet. De har arbetat, betalat skatt och lagt grunden för det samhälle vi lever i. De förtjänar trygghet i livets slutskede, inte att våldtas av dem som är satta att ta hand om dem. Och de förtjänar definitivt inte ett rättssystem som ser mellan fingrarna.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Efter att ha följt rapporteringen kände jag att fler frågor behövde ställas. Jag ringde därför upp källan till de senaste veckornas skriverier. Han heter Anders Östlund, är kriminolog hos Polisen och har tidigare intervjuats om brotten.

Anders Östlund har nu gått vidare och analyserat ett betydligt större material än tidigare. Totalt rör det sig om omkring 400 anmälda våldtäkter mot kvinnor över 60 år sedan 2021. Av dessa har han valt att fördjupa sig i de fall där det finns en utpekad gärningsman.

– Jag har valt att titta på de ärenden där det finns en misstänkt. Det är de som går att analysera på djupet, säger Anders Östlund.

I den gruppen har han nu gått igenom 42 utredningar, mer än dubbelt så många som låg till grund för den tidigare rapporteringen.

Genomgången visar att en majoritet av övergreppen sker inom ramen för vård och omsorg. I de flesta av fallen handlar det om äldreboenden, hemtjänst eller sjukvård. Fler fall gäller äldreboenden än hemtjänst. Resten handlar om övergrepp i samband med färdtjänst och i möten med pizzabud och matleveranser från Foodora, enligt Anders Östlund.

Brotten sker i regel inomhus, ofta i kvinnornas egna bostäder eller på boenden där de är helt beroende av hjälp från andra.

– Det här är ett ovanligt brottsmönster. Våldtäkter av obekant gärningsman sker normalt utomhus, men här sker de inomhus, säger Östlund.

Kvinnorna som utsatts är mycket gamla. Enligt Östlund är medelåldern på målsägarna 79 år. Den genomsnittliga åldern på de misstänkta gärningsmännen är 47 år.

När samtalet rör sig mot strukturen bakom brotten gör Anders Östlund en jämförelse som är svår att värja sig mot.

– Det här brottet liknar till stora delar dagispedofiler. Det är samma fenomen. En målgrupp som behöver mycket hjälp och stöd, och personal som utnyttjar den beroendeställningen, säger han.

Han fortsätter med att peka på likheterna i ansvarsfördelningen.

– I båda fallen handlar det om personal som är anställd av kommuner. Övergreppen sker i det fördolda, trots att det finns många människor runt omkring.

Jämförelsen är brutal, men belysande. Det här handlar om människor som inte kan värja sig, som inte alltid kan berätta vad som hänt och som är helt beroende av att samhällets skyddsnät faktiskt fungerar.

Men trots att Anders Östlund säger sig ha läst igenom utredningarna i detalj finns det en uppgift han konsekvent valt bort att ta hänsyn till. Nämligen gärningsmännens bakgrund.

När jag frågar om utländsk bakgrund är svaret tydligt.

– Utländsk bakgrund tittar vi inte på. För polisen är det ovidkommande information i det här sammanhanget, säger han.

Han förklarar att hans arbete bygger på brottskoder, ålder och relation mellan offer och misstänkt, inte på namn eller ursprung.

– Det skulle säkert gå att ta reda på om man gjorde en mer genomgripande analys, men det har jag inte gjort, säger han.

Att uppgiften betraktas som ovidkommande är anmärkningsvärt, särskilt eftersom en stor del av övergreppen sker inom offentligt finansierad äldreomsorg. Det handlar om verksamheter där personal arbetar ensamma med mycket gamla, ibland dementa kvinnor, i situationer som bygger på fullständigt förtroende.

Dessutom har vi de senaste åren haft en debatt i Sverige om anställda inom äldrevården som inte kan tala det svenska språket.

Trots det betraktas uppgifter om gärningsmännens bakgrund som irrelevanta av polisen, även när brotten sker inom verksamheter som kommuner ansvarar för och bemannar.

Nya fakta har nu lagts på bordet. De visar att övergreppen mot äldre kvinnor är fler än vad som tidigare varit känt, att de ofta sker där tryggheten borde vara som störst och att offren i genomsnitt är närmare 80 år gamla.

Men de mest obekväma frågorna återstår fortfarande att besvara. Vem anställs inom äldreomsorgen, vilka kontroller görs och varför anses vissa uppgifter vara ovidkommande, trots att de rör samhällets mest utsatta?

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.