9-åriga Lisa utvisas medan våldtäktsmän och mördare får stanna

En flicka i lågstadieåldern ska utvisas ensam till ett land där hon inte kan språket och inte har några släktingar som kan ta hand om henne. Hur är det möjligt?

Lisa på sin skolavslutning förra året.

Under åren har jag läst många domar som rör utvisningsbeslut. Eller rättare sagt avsaknad av utvisningsbeslut. Som när två män från Eritrea dömdes för att ha våldtagit en kvinna i flera timmar under knivhot. De slapp utvisning då de riskerade straffas i sitt hemland för att de avbrutit sin militärtjänstgöring.

Eller när en 21-årig man från Afghanistan våldtog en handikappad flicka tills hon blödde. Då ansåg Södertörns tingsrätt att det inte ”föreligger synnerliga skäl för utvisning”. Mannen fick vara kvar i Sverige.

Och förra året dömdes en person för att ha våldtagit en funktionshindrad ung man. Han var tidigare dömd för andra sexualbrott och även misshandel, men slapp utvisning då han sa sig vara homosexuell och hänvisade till homosexuellas situation i sitt hemland.

För att inte tala om mannen som mördade sin fru men slapp utvisning eftersom han hävdade att han konverterat till kristendomen. Därmed riskerade han förföljas i sitt hemland ansåg tingsrätten och lät mannen vara kvar i Sverige.

Att fortsätta räkna upp liknande fall till förbannelse är ingen svårighet. Jag har ett överfullt arkiv på min dator med liknande domar. Att rånare, mördare och våldtäktsmän ofta får stanna i Sverige, trots sina brott, är inte längre någon hemlighet. Det handlar om så kallade särskilt ömmande omständigheter eller anknytning till Sverige.

Ibland har åklagare dessutom helt enkelt struntat i att yrka på utvisning. Det är nämligen inte obligatoriskt, utan upp till varje åklagare. Så var fallet med 16-åringen som dömdes för att ha våldtagit den 12-åriga flickan i Stenungsund, som jag granskade för några år sedan. Trots att personen inte bott många år i Sverige och sannolikt även ljugit om sin ålder så var det inte ens tal om att utvisa honom.

Men nu handlar det inte om någon mördare, rånare eller våldtäktsman. Utan om en 9-årig flicka i Lidköping. Fallet har fått stor uppmärksamhet i Sverige eftersom Lisa ska utvisas ensam till Albanien, trots att hon inte kan prata albanska och inte heller har speciellt stor anknytning till landet.

All uppståndelse gör mig nyfiken och jag bestämmer mig för att titta vidare på ärendet, begär ut de allmänna handlingar som finns att tillgå och kontaktar så många berörda personer som möjligt. Tänker att det inte kan vara så illa som folk säger. Jag har ju själv sett hur lätt det är att slippa bli utvisad från Sverige. Varför skulle då denna lilla flicka skickas iväg till ett för henne främmande land?

Flickan heter Adelisa men kallas kort och gott för Lisa. Hon är född i Sverige och har bott här majoriteten av sitt liv. Större delen av tiden i Sverige har hon bott med Paulina och Hans som nu även är hennes juridiska vårdnadshavare.

När det gäller flickans biologiska föräldrar så är pappan okänd medan mamman är från Albanien och har en trasslig historia. Då hon varit oförmögen att ta hand om sitt barn så har Paulina och Hans blivit som föräldrar för Lisa. Precis som sin biologiska mamma har Lisa fått utvisningsbeslut av migrationsverket. Problemet är att Lisas biologiska mamma inte längre befinner sig i varken Sverige eller Albanien. Det innebär att Lisa vid utvisningen med största sannolikhet kommer hamna ensam, och utan att kunna språket, på ett barnhem i Albanien.

Eftersom Paulina och Hans ser Lisa som sin dotter bestämmer de sig för att adoptera Lisa. Det tycker alla är en bra lösning. Även Lisas biologiska mamma säger att det är det bästa för Lisa. En adoption skulle innebära att Lisa får stanna i Sverige med sina vänner och med dem hon betraktar som sin familj. Detta vore det bästa för Lisa anser alla runtomkring henne och Lisa vittnar om att det är vad hon själv allra helst önskar.

Men när saken prövas i tingsrätt och hovrätt görs en annan bedömning. Visserligen framgår det av domen att:

”Det kan inledningsvis konstateras att hovrätten inte finner någon anledning att ifrågasätta makarna Backströms lämplighet; tvärtom talar socialnämndens utredning med styrka för att de är lämpliga som adoptivföräldrar. ”

”Av socialnämndens utredning framgår vidare att det funnits brister i den biologiska mammans föräldraskap till den grad att hon beviljats familjestöd.”

Då är saken klar tänker säkert de flesta. Låt Lisa bli adopterad så att hon kan fortsätta sitt liv, gå i skola och växa upp som en lycklig unge. Men icke sa Nicke. Hovrätten hittar en omständighet de anser viktigare och skriver följande:

”Även om det ur ett kortsiktigt perspektiv kan framstå som att en adoption är till Adelisas bästa, kan en adoption få icke överblickbara negativa konsekvenser för henne. T.ex. riskerar en adoption att på sikt leda till att Adelisas rätt till sin etniska, religiösa, kulturella och språkliga bakgrund tas ifrån henne om denna beviljas, vilket i sin tur kan leda till känslor av rotlöshet.”

Hovrätten är alltså orolig för att Lisa ska känna rotlöshet om hon inte blir skickad ensam till Albanien, ett land som hon inte vill ha med att göra och vars språk hon inte kan prata. Detta i kombination med att det, enligt hovrätten, inte går att utesluta att den biologiska mammans föräldraförmåga förbättras i framtiden gör att man säger nej till att Lisa ska få bli adopterad.

En av domarna i hovrätten heter Lina Sandin. När jag når henne på telefon vill hon inte svara på frågor men säger att de utgick från barnets bästa. Det framgår också att de kände till att Lisa riskerade hamna ensam på ett barnhem i Albanien. Varför det skulle vara det bästa för 9-åriga Lisa vill inte Lina Sandin svara på. Jag erbjuder mig att mejla mina frågor så att vi kan boka tid för intervju. Så att hon får mer tid att förbereda sig. Säger att jag vill fokusera på det de själva skriver i domen om vad som är det bästa för barnet i fråga. Men Lina Sandin vill inte göra en intervju. I stället hänvisar hon till ett pressmeddelande som jag redan har läst. Sedan tar samtalet slut.

I väntan på hovrättens dom får 9-åriga Lisa ett besked. Hon ska inställa sig hos gränspolisen i Göteborg kl 04:00 på morgonen 9 januari i år för att utvisas till Albanien. Paulina och Hans får panik men lyckas med hjälp av advokater få till ett verkställighetshinder så att utvisningen förskjuts tills hovrätten meddelat dom. När det nu skett är utvisning ett faktum igen och igår uttalade sig migrationsverket i TV4. De menade att barnhem i Albanien inte var första alternativet för Lisa. Istället fanns det mormor och moster som Lisa kunde bo hos.

Det låter ju trots allt bättre än barnhem, tänkte säkert många som tittade på programmet. Problemet är bara att migrationsverket ljuger (eller inte har koll). Vid närmare granskning visar det sig nämligen att varken moster eller mormor bor i Albanien numera, eftersom de flänger runt och söker asyl i andra länder. Den enda som finns att tillgå i Albanien är en omvittnat alkoholiserad och problemfylld morfar. Det är alltså läget just nu för Lisa.

Efter att ha ägnat timmar åt att plöja igenom dokument och samtala med berörda parter framstår det som smått obegripligt hur det här fallet har hanterats. Medan åklagare, domare och nämndemän i andra fall stångar sig blodiga för att låta mördare och våldtäktsmän få stanna i Sverige, så verkar det nu ha gått prestige i att förstöra livet för en helt oskyldig flicka.

Vissa påstår att det är något fel på Sverige. Att logik inom rättsväsendet inte existerar. Kanske har de rätt.

Joakim Lamotte

---

Tack för att du läser. Dela gärna texten och bli prenumerant om du vill stödja oberoende journalistik.

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.