Gazademonstranterna kräver vår sympati – men bryr sig inte om någon annan

Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras sak. Men själva visar de noll respekt för andra. De stör minnesdagar, skriker på sörjande och kapar våra gator, vecka efter vecka.

Det har blivit en märklig normalbild i svenska städer.

Varje söndag fylls centrum av flaggor, talkörer och megafoner när gazademonstranterna marscherar genom staden. Det spelar ingen roll vad som händer i omvärlden eller hur läget faktiskt ser ut. De är där ändå, vecka efter vecka, som om gatorna tillhör dem. Vanliga människor som ska till jobbet, handla eller bara ta en kaffe får snällt kliva åt sidan. Linjetrafiken leds om, kvarter spärras av och hela stadsmiljöer anpassas efter ännu en högljudd manifestation.

Samtidigt har en annan grupp börjat synas allt oftare. Iranier som flytt från den islamistiska diktaturen. Människor som har fått sina släktingar fängslade, torterade eller avrättade. De demonstrerar inte för symbolpolitik utan för något så grundläggande som frihet. För rätten att slippa leva under en regim som hänger oppositionella i lyftkranar och skjuter kvinnor som vägrar bära slöja.

När de här grupperna nyligen möttes i Göteborg blev skillnaden smärtsamt tydlig. Som en ren provokation började gazademonstranterna vifta med den iranska islamistiska regimens flagga. Alltså symbolen för exakt det förtryck som iranierna flytt ifrån. Det var varken okunskap eller ett misstag. Det var medvetet. Samma regim som mördar sina egna medborgare användes som rekvisita i ännu en politisk teaterföreställning. Sedan började de skrika om ”sionister” rakt i ansiktet på människor som själva är offer för islamistiskt våld. Situationen blev så hotfull att polisen fick gå emellan.

Det säger egentligen allt. Det här handlar inte om solidaritet. Det handlar om att provocera, dominera och skrika högst.

Gazademonstranter tågar genom Göteborg med iranska islamistiska regimens flagga.

Samma hänsynslöshet syns överallt där gazademonstranterna dyker upp. På Förintelsens minnesdag, när judar och anhöriga samlas vid Stora synagogan i Stockholm för att minnas sex miljoner mördade människor, lyckas de inte ens visa grundläggande respekt. I stället ställer de sig utanför, år efter år, och vrålar slagord som ”From the river to the sea”, ”krossa sionismen” och “barnamördare”. Politiska hatbudskap riktade mot en judisk församling, just den dag då man hedrar offren för historiens värsta judeutrotning.

Och det stannar inte där. Vid minnesceremonin för terroroffren på Drottninggatan, när människor samlades för att hedra dem som mördades 2017, upprepades samma sak. När TV4 intervjuade Ebba Åkerlunds pappa, med tårar i ögonen när han talade om sin dödade dotter, ställde sig gazademonstranter bakom honom och började skrika sina slagord så högt att intervjun fick avbrytas. En sörjande pappa fick alltså tystas för att deras budskap skulle höras.

Om man inte ens kan visa respekt i ett sådant ögonblick är något allvarligt fel.

Det som provocerar mest är hyckleriet. Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras konflikt. Politiker ska uttala sig, skolor ska flagga, medier ska rapportera och alla andra ska engagera sig känslomässigt. Hela världen förväntas kretsa kring deras sak. Men vad bryr de sig själva om?

De bryr sig inte om ukrainare som bombas sönder. Inte om iranier som mördas av regimen. Inte om svenskar som dödas i terrordåd. Inte om offren i Jemen, Syrien eller Kongo. Och absolut inte om judar som försöker minnas Förintelsen eller föräldrar som sörjer sina mördade barn. Andras tragedier är bara störningsmoment i deras egen föreställning.

Det är en total empatilöshet.

Och det kanske mest absurda av allt är att protesterna fortsätter som om ingenting har förändrats. Striderna i Gaza har ebbat ut, vapenvilor har trätt i kraft och de mest extrema anklagelserna om ”pågående folkmord” har gång på gång ifrågasatts och motbevisats. Ändå står de där varje söndag och skriker samma slagord som om verkligheten inte spelar någon roll. Som om fakta är irrelevanta. Som om demonstrerandet i sig har blivit viktigare än det de påstår sig demonstrera för.

Samtidigt fortsätter samhället att anpassa sig. Gator stängs av, kollektivtrafik leds om och polisen ser ofta mellan fingrarna när extrema symboler och aggressiva utspel tar över det offentliga rummet. Vanligt folk förväntas bara acceptera att deras stad regelbundet kapas av en rörelse som inte visar minsta hänsyn tillbaka.

I mina ögon handlar detta numera bara om egoism, paketerad i flaggor och megafoner.

Och jag tror att många svenskar börjar känna samma sak.

Joakim Lamotte

---

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.