Min telefon har aldrig varit så tyst som nu

Några tankar om nyhetsrapporteringen efter att en journalist blivit misshandlad och rånad av en politker

Ja, jag vet. Man ska inte gå runt och älta saker. Men ibland är det svårt att låta bli att grubbla över sakers tillstånd. Som exempelvis varför journalister tycker att vissa nyheter är viktiga att skriva om, medan andra händelser tydligen helt saknar nyhetsvärde.

De senaste dagarna har jag gått i sådana tankar, även om det bästa för den mentala hälsan vore att släppa grubblerierna och gå vidare. Men jag funkar inte på det viset. Så det är väl lika bra att få det ur sig.

Som ni kanske förstår tänker jag på nyhetsrapporteringen efter att jag begav mig till Göteborg för att göra en intervju med vänsterpartisten Kristofer Lundberg. Det slutade i kaos och varenda svensk mediekanal spred Lundbergs vittnesmål om att jag hade misshandlat honom. SVT, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och alla andra medier ni kan tänka er ringde för att ställa mig mot väggen. Äntligen hade man fått en chans att skriva något negativt om den där swishjournalisten Lamotte.

En journalist frågade varför jag alltid hamnar i sådana situationer.

För att jag gör det jobbet som du borde göra, svarade jag. Det svaret kom sen inte med i reportaget.

Det var som att jag dränktes i kritiska frågor. Är det verkligen nödvändigt att filma och ställa frågor till en politiker på det sättet? frågade en journalist på DN.

Vad svarar man på det? Har hon aldrig sett andra journalister som jagar politiker som hökar dagligen utanför riksdagshuset? Det är inte bara politiker som jagas för den delen. Även vanligt folk kan jagas och hängas ut. Ibland bara för en sådan banal sak att de råkat skriva något plumpt och ogenomtänkt på Facebook.

I mitt fall hade jag avslöjat att en vänstertopp i Göteborg hade kopplingar till en terrorklassad organisation. Det om något borde väl motivera att man som journalist försöker få svar från politikern i fråga.

Men nu är ju jag ingen finjournalist, som mina kollegor inom de etablerade mediehusen. Därmed kanske jag inte anses ha samma rättigheter som journalisterna på SVT:s nyheter eller som Dagens Nyheters grävreportrar.

Men nog om det. Tillbaka till medierapporteringen efter händelsen på Gustav Adolfs torg i Göteborg för tre veckor sedan. Då toppade redaktionerna med nyheten om att jag varit i slagsmål med en politiker. Det antyddes att jag hade begått brott och man spred med glädje förnedrande filmklipp där jag låg nedbrottad på marken. Medierapporteringen var så intensiv att mitt namn trendade i sociala medier i över en vecka.

Att jag mådde piss under den här tiden behöver jag väl knappast skriva, men så var det. Enda ljuspunkten var att jag visste att sanningen snart skulle komma fram. Nämligen att polisanmälan mot mig skulle läggas ner, medan alla misstankar mot Kristofer Lundberg skulle kvarstå.

Så i måndags kom beskedet från åklagaren. Jag var helt friad från misstankar. En sten lossnade från mitt bröst och jag satte mig och väntade på alla samtal från journalister som nu skulle skriva sanningen. Äntligen skulle jag få upprättelse, trodde jag i min enfald.

Tvärtom blev det helt tyst. Inga reportage om att en journalist blivit misshandlad under sin yrkesutövning. Inga kritiska frågor till vänsterpolitikern Kristofer Lundberg. Inga frågor till Vänsterpartiets ledning om huruvida det är lämpligt att ha förtroendevalda som misshandlar och rånar journalister.

Jag tänker på hur det skulle varit om en reporter från SVT råkat ut för något liknande. Tänk om Carina Bergfeldt bevakat ett tal av Jimmie Åkesson och blivit misshandlad av Björn Söder och rånad av Richard Jomshof. Hur skulle medierapporteringen sett ut då? Hur många upprop hade vi sett från journalister och hur många debatter om hot och hat mot journalister hade anordnats?

Kanske lika många som när SD:s Linus Bylund skämtade om uttrycket ”journalistrugby”. Då tog det hus i helsike hos den svenska journalistkåren och dess fackförbund. Bylunds skämt var ett hot mot demokratin, ansåg man.

Idag är det fyra dagar sedan jag friades från alla misstankar och telefonen är fortfarande tyst. Jag har förlikat mig med att det jag utsattes för tydligen inte har något nyhetsvärde i Sverige. Men med den här texten har jag fått mina tankar ur systemet och tänker nu gå vidare.

Planen är att fortsätta jobba ännu hårdare med att granska såna typer som Kristofer Lundberg och samtidigt fullständigt strunta i vad resten av den svenska journalistkåren tycker.

Joakim Lamotte

---

Tack för att du besöker den här sidan. Vill du stödja oberoende journalistik får du gärna bli prenumerant. Klicka här så får du halva priset idag:

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.