Något stämmer inte med Anna Karin Hatts avgång

I dag meddelade Centerpartiets partiledare Anna-Karin Hatt att hon avgår med hänvisning till hot och hat. Men det är något som inte stämmer.

I dag kom beskedet att Anna-Karin Hatt avgår som partiledare för Centerpartiet. Den officiella förklaringen är “hot och hat.”

Men ju mer jag lyssnar på hennes uttalanden, desto mer skaver det. Något stämmer inte.

Visst, hot och hat är ett verkligt problem. Jag vet det bättre än de flesta. Jag har jobbat som journalist i över tjugo år och fått utstå mer hot än vad många politiker ens kan föreställa sig. Jag har gjort hundratals polisanmälningar. Jag har fått dödshot mot mig själv och min familj. Jag har fått börja dagen med att leta efter bomber under bilen innan jag körde barnen till skolan. Så jag vet hur det känns och önskar inte någon att uppleva samma.

Men i det här fallet, med Anna-Karin Hatt, finns det för mycket som inte går ihop.

Hatt tillträdde som partiledare så sent som i maj. Det är inte ens ett halvår sedan.
Under den tiden har hon knappt synts i offentligheten. Hon har inte stuckit ut i några obekväma frågor. Hon har inte rört sig i kontroversiella ämnen, inte tagit några stora risker.

Den enda gången hon överhuvudtaget väckte uppmärksamhet var för några dagar sedan, när hon sa åt Nooshi Dadgostar att dämpa sig under partiledardebatten i SVT.

Om det är det som har orsakat hatstormen, då får man ju fråga sig vilka som egentligen står bakom hoten.

Är det Vänsterpartiets anhängare som gått bananas den här gången? Det vore i så fall ironiskt, med tanke på att just vänstern alltid är snabbast att skrika om “hat och hot från högern”.

Men oavsett vilket, så har jag svårt att se att det är hela sanningen.

Det mest anmärkningsvärda i Hatts uttalande är att hon inte har gjort en enda polisanmälan.

Inte en enda.

När en toppolitiker hotas på riktigt brukar Säpo kopplas in omgående. Det blir skydd, utredningar, åtal och allt dokumenteras. Men i det här fallet säger hon bara att beslutet grundas på “en samlad bedömning”.

Vad betyder det ens?

Det låter mest som en svepande formulering för att slippa förklara vad som egentligen ligger bakom avgången.

Jag har som journalist haft kontakt med polis och Säpo otaliga gånger, och jag vet att de tar politikerhot på största allvar (till skillnad mot när vanligt folk drabbas). Om Hatt verkligen hade utsatts för något konkret hade det funnits mängder av ärenden registrerade. Men det gör det alltså inte.

Hatt påstår också att det politiska klimatet har blivit mycket värre de senaste tio åren.
Det har jag svårt att hålla med om.

För tio år sedan hade vi flyktingkrisen. Då var det fullskaligt krig i kommentarsfälten. Politiker ljög väljarna rakt upp i ansiktet. Folk såg rött. Den ena sidan kallade alla som ifrågasatte invandringen för rasister. Den andra sidan var förbannad över hur Sverige styrdes mot katastrof.

Jag har aldrig upplevt ett så infekterat samhällsklimat som då och jag var mitt i stormen. Att säga att det skulle vara värre i dag är helt enkelt inte sant. Snarare har det lugnat ner sig något, åtminstone i jämförelse med 2014–2016. Förutom de Gaza-aktivister som dagligen terroriserar folk helt öppet på gator och torg. Men deras ilska har riktats mot företrädare för Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Inte mot Centerpartiet och Anna Karin Hatt.

Jag kan inte släppa känslan av att “hot och hat” bara är ett bekvämt svepskäl för att slippa tala om något annat.

Kanske insåg Hatt att uppdraget var omöjligt. Att stå till vänster, försöka samarbeta med Hamas-vänner och kommunister, samtidigt som man inte vill ta i SD med tång, det är ett politiskt självmordsuppdrag.

Kanske märkte hon att skeppet började ta in vatten och valde att hoppa av innan det sjönk helt. Att säga “jag avgår på grund av hot och hat” låter snyggare än att säga “jag orkade inte”.

Missförstå mig inte. Ingen ska behöva hotas för sina åsikter. Det är oacceptabelt.
Men det är också dags att vi slutar låta “hot och hat” bli ett magiskt ord som ingen får ifrågasätta.

Jag har sett det här mönstret gång på gång. Politiker som möter kritik, ofta berättigad sådan, ropar “hat” så fort någon ifrågasätter dem. Det blir ett sätt att slippa ta ansvar.

Och jag tror att det är precis det vi ser här. En partiledare som inte klarade trycket men som inte vill säga det rakt ut.

Så nej, jag köper inte Anna-Karin Hatts förklaring. För mycket är oklart. För lite är konkret.

Hot och hat existerar, det vet jag bättre än någon. Men i det här fallet luktar det politik och strategi mer än verklig hotbild.

Kanske ville hon bara ut innan hon själv hamnade i stormens öga.

Joakim Lamotte

---

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.