Nina Rungs kamp mot stora bröst. En studie i kändisfeminism.

Det började som ett helt vanligt Coop-besök för Nina Rung. Men några sekunder senare stod hon mitt i en situation som ingen kändisfeminist borde behöva hantera.

När kändisfeministen Nina Rung häromdagen gick till Coop för att handla genuscertifierade sojabönor inträffade katastrofen. Patriarkatet anföll, i form av en reklambild på Megan Fox:

Megan Fox och hennes alldeles för stora bröst (enligt Nina Rung).

Nina Rung (för tydlighetens skull).

I röd klänning stirrade Megan Fox ut från affischens glansiga yta, medan Nina Rung stelnade till som om hon bevittnat ett hedersmord på identitetspolitiken. Det var brösten. De där förbjudna, överdimensionerade, okontrollerat kvinnliga brösten. Alldeles för stora. Alldeles för… fria, tänkte Nina Rung.

Kvinnor ska ha små bröst. Eller åtminstone stora bröst som låtsas vara små. Är det verkligen för mycket begärt?

I sin upprördhet mindes hon med värme Coops kampanj i våras där kvinnor i slöja promotade vegetariska grillalternativ. Ordning och reda, suckade Nina Rung och marscherade ut genom affären med indignationens kraft som bränsle.

Väl hemma tog hon en lång dusch för att skrubba bort de sista spåren av Megan Foxs ”extremtypiska ideal” från sin själ. Men hur mycket hon än tvålade sig satt bilden kvar som en patriarkal tatuering på näthinnan. Brösten. Klänningen. Självförtroendet. Upproret mot rätt värdegrund.

Nina Rung visste att hon måste agera, även om det innebar en stor personlig uppoffring. Hon gjorde det som varje riktigt frälst feminist gör när civilisationens undergång står för dörren:

Hon skrev ett Instagraminlägg, självklart med modereringsspärr för att skydda sig mot otrygga kommentarer från vanligt folk.

Med myndig ton förklarade hon att Coop spred ”extremtypiska ideal”. Hon funderade kort över var idealens gräns egentligen gick? C-kupa? D-kupa? Men gav upp. Det viktiga var att Megan Fox både var vältränad och hade stora bröst. Det räckte för att undergräva åratal av feministiskt arbete.

Om kvinnor som råkar vara utrustade på detta vis skulle känna sig förminskade av att någon problematiserar deras kroppar, var inget som rörde henne i ryggen. Det viktiga var att inlägget hade potential att lajkas av såväl Stina Wollter som Zara Larsson. Det hade också bonuspotential: fler föreläsningsuppdrag i avfolkningskommuner där ryktena om hennes fejkade CV ännu inte hunnit cirkulera.

Fan vad smart jag är, tänkte Nina Rung stolt när hon postade texten.

När varken Stina Wollter eller Zara Larsson lajkade blev hon besviken i ungefär två sekunder. Sen kom glädjebeskedet. Coop backade och tog bort bilden. En seger för systerskapet! Eller åtminstone för hennes personliga varumärke.

Men kampen var inte över. Trots modereringsspärren slank några kommentarer igenom. Anklagelser om avundsjuka, bitterhet, dubbelmoral. En person skickade en bild på en barndocka i slöja i en svensk leksaksaffär och undrade varför hon inte reagerade på den, hon som var feminist.

Som att feminism skulle handla om konsekvens, tänkte Nina Rung upprört.

Som den kvinnokämpe hon är satt hon hela kvällen och raderade kritiska kommentarer med en frenesi som bara den som verkligen älskar demokrati kan uppbringa.

När dagen var över somnade Nina Rung nöjd. Hon hade gjort världen tryggare. Säkrare. Mer bröstneutral. Men framför allt hade hon gjort sitt eget varumärke lite större. Inte jättestort, inte Megan Fox-stort, men ändå ett steg i rätt riktning.

Den natten drömde hon om att Coop ringde och erbjöd henne ett stort arvode och rollen som rådgivare för framtida reklamkampanjer.

Slutet gott, allting gott.

Joakim Lamotte

---

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.