Varför tiger vänstern om Mohammed?
Nej, det är inte rasism att vilja utvisa våldtäktsmannen Mohammed.
Få har väl missat fallet med 24-årige Mohammed som dömts till sju års fängelse för den brutala våldtäkten på en 15-årig pojke i Borlänge.
Övergreppet skedde i en epatraktor där Mohammed, under dödshot, tvingade pojken att utföra oralsex. Under våldtäkten kräktes pojken och övergreppet avslutades med att Mohammed ejakulerade i hans mun.
Enligt polisutredningen nöjde sig Mohammed inte med det. Han slog också pojken med knytnävarna i ansiktet samtidigt som han skrek: “Gapa, svennejävel, annars dödar jag dig.”
Enligt de anhöriga har pojken fått ett trauma för livet. Han vågar inte längre röra sig ensam ute bland människor eftersom han är övertygad om att Mohammeds vänner kommer att ge sig på honom.
Domen blev sju års fängelse för grov våldtäkt och övergrepp i rättssak. Men eftersom Mohammed beviljades svenskt medborgarskap 2013 kan han inte utvisas till Somalia, där han också är medborgare.
Av naturliga skäl har fallet väckt starka reaktioner. Många opinionsbildare på högerkanten menar att ett svenskt medborgarskap ska kunna återkallas i den här typen av extrema fall och att utvisning därefter bör vara möjlig.
Den uppfattningen delas sannolikt av en stor del av svenska folket. Samtidigt är det märkligt tyst från den politiska vänstern. Samma personer som i vanliga fall kräver hårdare tag mot sexualbrott verkar plötsligt ha tappat rösten.
Rimligen borde de vara de första att kräva att människor som begår den här typen av brott aldrig mer ska få stanna i Sverige.
Eller är problemet ett annat?
Är det fortfarande skuggan från 2015 som vilar över debatten? Finns rädslan fortfarande kvar för att bli kallad rasist om gärningsmannen råkar ha utomeuropeisk bakgrund?
Låt oss göra ett tankeexperiment. Hade Mohammed i stället hetat Kalle Svensson, varit etnisk svensk och ropat “din blatte” under våldtäkten, tror någon på allvar att tystnaden då hade varit densamma?
Då hade Instagram och TikTok fyllts av filmklipp, stories och svarta profilbilder. Kändisar hade tävlat om att skriva de argaste inläggen. Partiledare hos vänstern hade kallat till presskonferenser. Kulturredaktionerna hade publicerat krönikor på löpande band. Demonstrationståg hade organiserats innan bläcket hunnit torka på domen.
Men nu? Nästan ingenting.
Den selektiva indignationen är så förutsägbar att den nästan blivit en egen naturlag. Upprördheten verkar inte längre avgöras av brottets brutalitet, utan av vem som begår det.
För mig är det obegripligt att vi fortfarande befinner oss här. Mer än ett decennium har gått sedan migrationskrisen och masspsykosen 2015, men fortfarande verkar vissa ha svårare att fördöma en våldtäktsman än att riskera att säga något som kan uppfattas som politiskt obekvämt.
Att vilja utvisa en person som begått ett så här grovt brott handlar inte om rasism. Det handlar om rättvisa, om brottsoffret och om vilket samhälle vi vill leva i.
Ändå finns det uppenbarligen fortfarande partier och opinionsbildare som anser att Mohammed, trots vad han gjort, har en självklar rätt att bo kvar i Sverige.
Det kan vara värt att ha i åtanke nästa gång du står vid valurnan.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.