Vem skyddar lagen – barnen eller sexualbrottslingarna?
De berättar sanningen om sexualbrottslingar. Ändå riskerar de själva att dömas. Så absurd är den svenska förtalslagstiftningen.
I Sverige råder en långtgående yttrandefrihet, brukar det heta. Med vissa undantag. Några av dem är så märkliga att de flesta svenskar förmodligen inte ens känner till dem.
Dit hör den svenska förtalslagstiftningen.
Under många år har denna lagstiftning flugit under radarn. Men de senaste månaderna har någonting hänt. Debatten har tagit fart och allt fler har börjat upptäcka den märkliga princip som ligger inbyggd i svensk förtalsrätt. Nämligen att det inte räcker att det du berättar är sant. Du kan dömas ändå.
Det är precis vad som har aktualiserats genom Dumpens ansvarige utgivare Sara Nilsson. Hon dömdes tidigare i år för grovt förtal efter att Dumpen publicerat namn, bild och uppgifter om en polisanställd som sexchattat med ett konto som han trodde tillhörde ett barn. Mannen stämde henne och Göteborgs tingsrätt ansåg att publiceringen inte varit försvarlig. Påföljden blev villkorlig dom och dagsböter.
Nu har målet överklagats och motparten vill se Sara Nilsson dömd till fängelse.
På onsdag är det opinionsbildaren och barnrättsaktivisten Jonatan Alfvéns tur. Den 19 augusti ska han upp i rätten i ett förtalsmål som gäller publiceringar om personer som dömts för sexualbrott. Alfvén har själv beskrivit hur han riskerar fängelse efter att ha publicerat uppgifter om deras brott.
Det är svårt att tänka sig ett bättre sätt att få vanliga människor att börja fundera över vad den bisarra svenska förtalslagstiftningen egentligen är till för.
Men frågan är varför diskussionen inte exploderade långt tidigare.
När Ebba Busch 2021 berättade att ett juridiskt ombud i hennes uppmärksammade fastighetstvist tidigare var dömd för sexualbrott blev hon själv misstänkt för grovt förtal. Busch erkände brott och accepterade ett strafföreläggande med villkorlig dom och dagsböter.
Uppgiften hon hade lämnat var sann.
Även jag har personlig erfarenhet av den svenska förtalslagstiftningens märkliga konstruktion.
För några år sedan publicerade jag en serie granskande reportage om organisationen Näthatsgranskaren och en av dess företrädare. Jag hade lagt ned omfattande tid på research och dokumentation. Efter publiceringarna anmäldes jag för förtal.
När saken hamnade i domstol fick jag erfara något som förmodligen låter fullständigt obegripligt för människor som aldrig kommit i kontakt med svensk förtalsrätt. När processen startade förbjöds jag att använda “sanningsbevisning”. Det innebar att ingen av den research jag gjort fick användas under rättegången för att bevisa att det jag skrivit var sant.
Min omfattande research räddade mig alltså inte. Jag dömdes och den ekonomiska konsekvensen, med böter, skadestånd och rättegångskostnader, blev mycket stor.
Flera personer som hade delat mina publiceringar drogs också inför rätta.
Det finns fler exempel som visar hur märkliga konsekvenser systemet kan få. Ett uppmärksammat fall handlade om en kvinna som i en bygglovstvist berättade för domstolen att mannen som drev processen mot henne tidigare hade dömts för misshandel mot henne. Hon uppgav informationen för att ge domstolen bakgrund till konflikten.
Resultatet blev att hon själv dömdes för förtal och fick betala skadestånd.
Det är här många svenskar missförstår lagen. Man tror instinktivt att förtal handlar om att sprida lögner om andra människor. Men så fungerar inte svensk rätt. Även en sann uppgift kan vara förtal. Frågan blir i stället bland annat om det varit försvarligt att lämna uppgiften och, först därefter, om man kan visa att den var sann eller att man hade skälig grund för den.
I åratal har människor därför kunnat upptäcka att orden ”men det är ju sant” inte nödvändigtvis hjälper dem när de hamnar inför svensk domstol.
På det sättet skiljer sig Sverige från många andra länder. Ändå har den politiska debatten varit förvånansvärt lam.
Jag hade gärna sett samma upprördhet tidigare. Inte minst när människor drogs inför domstol efter att ha delat mina sanna reportage om Näthatsgranskaren. Då var intresset betydligt svalare.
Nu är situationen en annan.
När män som avslöjats eller dömts för sexuella handlingar mot barn använder förtalslagstiftningen mot människor som publicerar uppgifter om dem blir lagens konsekvenser plötsligt betydligt svårare att försvara inför allmänheten.
Och kanske är det därför politiken till slut börjar reagera.
Det är välkommet om den svenska förtalslagstiftningen nu faktiskt ses över. Men efter alla dessa år finns det också anledning att fråga varför det har tagit så lång tid.
Än märkligare är tystnaden från stora delar av vänstern.
Jag har hittills inte hört några kraftfulla krav på förändring från Magdalena Andersson, Nooshi Dadgostar eller Amanda Lind. Det är svårt att förstå. Politiker som gärna beskriver sig som feminister borde rimligen vara bland de första att diskutera en lagstiftning som kan användas av dömda sexualbrottslingar för att dra människor inför rätta när deras gärningar uppmärksammas.
Det är nästintill obegripligt att vissa personer uppvisar en sådan saktfärdighet och ovilja att tala om det orimliga med dagens förtalslagstiftning.
När sanningen inte i sig skyddar den som publicerar en uppgift uppstår en konflikt mellan integritet och yttrandefrihet som vi måste våga diskutera öppet.
För egen del vill jag därför tacka Sara Nilsson, Jonatan Alfvén och andra som nu driver frågan trots den personliga och ekonomiska risk det innebär.
Sara Nilsson skriver själv att hon riskerar fängelse om motparten får gehör i hovrätten. Jonatan Alfvén står inför sin rättegång på onsdag.
Det vore en närmast absurd ironi om det till slut krävs att någon av dem faktiskt hamnar i fängelse efter att ha publicerat sanna uppgifter om sexuella handlingar mot barn för att svenska politiker på allvar ska förstå att lagen behöver förändras.
Men ibland tycks det svenska rättssystemet behöva köra rakt in i väggen innan politiken upptäcker att vägen borde ha byggts om för länge sedan.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.