Byt ut Thomas Stenström

Det svenska fotbollslandslaget ska alltså försöka ta sig till VM-slutspel med hjälp av en officiell låt signerad Thomas Stenström. Jag säger inte att det är därför Sverige riskerar att haverera i gruppspelet. Jag säger bara att om man kliver in i ett mästerskap till ljudet av melankolisk indiepop från en man som ser ut som Liam Gallagher beställd från Temu, då ska man kanske inte bli förvånad om det slutar med förlust mot Tunisien och existentiell kris i halvtid.

Thomas Stenström har gjort Sveriges officiella vm-låt.

Det här är nämligen inte en VM-låt. Det är ljudet av en kommunal kulturförvaltning som fått tre miljoner i projektstöd för att “utforska fotbollens normativa uttryck i en polariserad samtid”.

Och det mest svenska av allt är förstås att man väljer en artist som är mer känd för politiska brandtal än för att få folk taggade inför avspark. Vi pratar alltså om en man som gärna håller föreläsningar från scen om hur hemska SD-väljare är, skriver under upprop om Gaza och verkar se landskamper mest som en möjlighet att signalera godhet inför kulturnämnden i Göteborg.

Det är lite svårt att föreställa sig gamla landslag gå igång på detta.

Tänk Tomas Brolin i omklädningsrummet 1994:
“Grabbar, nu går vi ut och kör över Rumänien! Men först ska vi lyssna på en lågmäld låt om inre sårbarhet framförd av en man som tycker att nationalism är problematiskt.”

Nej, förr fattade man ju grejen. Då skickade Sverige fram E-Type som såg ut som en vikingaberserk och lät som att han personligen tänkte återerövra Baltikum. Eller Markoolio som åtminstone förstod att sport ska vara kul, stökigt och folkligt och inte ett panelsamtal på Kulturhuset om vithetsnormer inom hörnläggningar.

Det märkliga är att svensk elit fortfarande inte verkar förstå varför vanligt folk tröttnat på den här typen av kulturpersonligheter. Vanliga fotbollssupportrar vill ha puls, humor och patriotism. Inte ännu en artist som liter av klimatångest och ser ut att börja gråta om någon viftar med en svensk flagga för entusiastiskt.

Och ja, jag vet redan vad kulturjournalisterna kommer skriva:
“Sport och musik måste få vara politiskt.”

Visst. Men måste det alltid vara exakt samma politik? Måste varje artist vara någon sorts kombination av indiepoet, aktivist och självutnämnd moralisk överdomare över halva svenska folket?

Kanske är det dags att göra något radikalt.
Att välja någon som faktiskt gillar Sverige utan att först behöva be om ursäkt för det.

Ring E-Type. Ring Markoolio. Ring vem som helst som kan få pulsen att gå upp mer än till viloläge.

För om detta är ljudet av svensk fotboll 2026 så känns det redan nu som att vi spelar för 0–0 och moralisk seger.

Joakim Lamotte

---

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.